Clair Obscur: Expedition 33 är ett actionrollspel som snabbt fått många att höja på ögonbrynen – inte bara på grund av sin unika stil, utan också tack vare det sätt det kombinerar berättande och strider. Spelet är utvecklat av den franska indie-studion Sandfall Interactive och finns nu tillgängligt för PlayStation 5, Xbox Series X/S och PC.
Redan från de första bilderna och trailern märktes det tydligt att det här var något utöver det vanliga – både när det gäller spelupplägg och design – och nu när det är spelbart har det bevisat att det verkligen lever upp till förväntningarna.
En värld där människor suddas ut
Världen i spelet är märklig, men också fascinerande. Varje år skriver en gåtfull målare – kallad The Paintress – en ny siffra på himlen. När det händer försvinner alla människor som har den åldern. De suddas inte bara ut fysiskt, utan även ur minnet – som om de aldrig har funnits. Nu är det 33 som står på tur, vilket betyder att alla 33-åringar lever med vetskapen om att de snart kommer att raderas.
För att försöka sätta stopp för detta ger sig en liten grupp karaktärer ut på en farlig färd – denna grupp heter ”Expedition 33”. I centrum finns tonåringen Maelle och hennes äldre bror Gustave. Deras band är starkt, men också komplicerat. Gustave är beslutsam och van att ta ansvar, medan Maelle kämpar med sin plats i världen. Det är mellan dessa två som mycket av berättelsens känslor uppstår.
Spelet försöker utforska stora frågor såsom – Vad är ett minne värt? Vad händer med de som glöms bort? Vad innebär det egentligen att existera? Vissa scener träffar rakt i hjärtat – medan andra känns lite för överdrivna för att riktigt fungera.
Välgjort stridssystem
Det mest välgjorda i spelet är striderna. Här kombineras turordningsbaserad strategi med rytm och snabb reaktion. Du kan inte bara klicka dig fram – du måste vara uppmärksam och aktiv i varje steg. När fienden attackerar gäller det att trycka på rätt knapp i rätt ögonblick för att blockera eller undvika skada. Det påminner om vissa japanska rollspel, men känns ändå nytt och fräscht.
Varje medlem i gruppen har egna färdigheter och styrkor. Vissa är bättre på att läka, andra är bättre på att göra stor skada. Att hitta rätt balans i laget, och att planera sina drag, är en viktig del av spelupplevelsen. Bossfighterna är särskilt minnesvärda – ofta svåra och fyllda med intensitet.
Stridssystemet är helt klart spelets största styrka. Det känns engagerande, varierat och genomtänkt. Och framför allt – det är väldigt kul.
En värld som både imponerar och förvirrar
När man rör sig genom spelets olika områden är det tydligt att mycket tanke har lagts på designen. Världen är som en målning – färgerna är mjuka, detaljerna många och miljöerna vackra. Det är tydligt att utvecklarna har hämtat inspiration från fransk konst, särskilt från romantiken. Varje plats känns unik och konstnärligt skapad.
Men den konstnärliga friheten har också en baksida. Ibland är det svårt att förstå var man ska gå, eller vad som är interaktivt. Vissa områden är mer förvirrande än underhållande. Kartan hjälper inte alltid, och det händer att man tappar bort sig trots att man försöker följa en tydlig väg. Det gör att tempot i berättelsen ibland bromsas upp.
Starka känslor – men ibland lite för mycket
Maelle och Gustaves relation är den viktigaste delen av spelets berättelse. De är inte bara syskon, utan också varandras motsatser. Gustave är trygg och stadig, Maelle är sökande och känslosam. Tillsammans står de inför ett enormt hot, och deras utveckling under spelets gång är ofta gripande.
Flera scener känns riktigt starka – dialogerna är välskrivna, och musiken, ljuset och stämningen gör att det blir lätt att leva sig in. Men ibland blir det också lite för mycket. Det är mycket gråt, skrik och stora känslor – och då kan det kännas som att spelet försöker tvinga fram reaktioner, istället för att låta berättelsen tala för sig själv.
Ett ljud och en stil som sticker ut
Musiken i spelet spelar en stor roll. Den hjälper till att skapa rätt känsla i varje stund. Ibland är den lugn och stillsam, ibland höjs tempot och allt blir mer intensivt – särskilt under strider. Det är tydligt att musiken är skapad på ett noggrant sätt, och den gör spelet mer levande.
Grafiken är också något som verkligen sticker ut. Ljuset, färgerna och animationerna är gjorda med en tydlig konstnärlig stil. Det gör att spelet är vackert att titta på, även när man bara går omkring utan att något särskilt händer.
Ett bra spel – trots vissa brister
Clair Obscur: Expedition 33 är inte ett spel för alla. Det är långsamt ibland, känslosamt nästan hela tiden, och det kräver att man är nyfiken och öppen för något annat än det vanliga. Men just därför blir det också intressant. Det försöker inte vara som alla andra rollspel. Det vill berätta sin egen historia, på sitt eget sätt.
Trots brister i vissa delar, och trots att känslorna ibland tar över lite för mycket, är det här ett spel som lyckas skapa en stark upplevelse. Striderna är roliga, världen är vacker, och karaktärerna känns levande. Det är inte för alla – men det kommer säkert älskas av många.
Med tanke på att det är Sandfall Interactives allra första spel är det imponerande hur mycket de vågar att sticka ut. Expedition 33 är en resa full av sorg, hopp, taktik och konstnärlig frihet – och det är minst sagt ett spel som är svårt att glömma.
